Bitterhet
Visst, jag måste nog erkänna mig aningen bitter för tillfället. Jag är ingen rastlös person på så sätt, men när jag inte har några specifika planer eller mål framför mig, så sjunker också humöret avsevärt. Däremot ser jag det som en styrka att kunna erkänna sin bitterhet. Många är missnöjda med sina liv, men är alldeles för svaga för att kunna visa det utåt. Andra människor får ut för - och mår därmed själva dåligt - av personer som gömmer sin missnöjdhet någonstans nere vid fötterna. Det är bättre att säga rakt ut att: Jag mår kasst över det här, och det där oroar mig - istället för att låta andra få skit utan att de har någon som helst anledning till det, eller humm om varför.
Nu säger jag inte att mitt liv suger - att jag är missnöjd. Verkligen inte. Jag har det i själva verket ganska gött för tillfället. Umgås med kompisar, äter vad fan jag vill, har god ekonomi, och planerar diverse resor runt om i Sverige. På så sätt väldigt bekymmersfritt.
Fast det är ju inte riktigt så jag vill ha det. Jag vill ha ett jobb där jag bråkar lite med chefen, där jag tillför något, där jag irriterar mig på saker. Någonting som upptar tankeverksamheten under halva dagen, något som betyder något. För tillfället är jag bara en slapptorsk som ligger på sängen och drönar bort viktig tid av livet.
Därför, prio numero uno.
- Jobb. Vad fan som helst, skitsam i lön och allt vad fan förmåner kan stavas till. Jag vill bara ha något att irritera mig på. Något att komma hem och berätta om vid middagsbodet. Ja, ni fattar nog vad jag tjabblar om.
Eller inte.
Fan va sött!
