Svarta pisten, va!
Sitter alltså uppe i Skeipampen, ett par mil norr om OS-staden Lillehammer. För tillfället gör jag det framför en brasa på Thons höjdfejellshotell. Kände att det drog lite i fejjanmusklerna efter en dag på fjället.
Hyrde mig ett par längdskidor igår. Dom suger. Min tanke var att "aha, hyr jag ett par skidor som inte behöver vallas så har jag ju både fäste och slipper onödiga utgifter på klister!". Visst, fäste har jag så att det räcker och blir över. Glid däremot, det har jag inte överhuvudtaget.
Därför blev dagens tur allt annat än vad jag tänkt mig. Solen sken, fjället glimrade i solen och krafterna kändes hyfsade (trots systematisk kortisiondoping). Efter 500m var jag helt slut i armarna, efter att jag fått stakat på frenetiskt - fast att det var flackt!
"Nej, det här duger för i helvete inte", sa jag till mig själv och sneglade på fjället som låg på höger sida. Såg klart mycker mer lockande ut än att bli omkörd av barnfamiljer på leden. Gick därför ur spår och började klättra rakt upp mot toppen i ospårad terräng.
1,5h senare satt jag på toppen med en kopp varm choklad och Filip&Fredriks "Tårtgeneralen" i eftermiddagssol. Terapi för kropp och själ.
Sen dök det upp ett problem. Upp kommer man ju utan problem, men ner? Gick över fjället och bort till liftsystemet. Tanken var att jag skulle ploga mig ner med längdskidorna för någon av de litet enkelare backarna. Dessvärre hamnade jag i den svarta pisten, vilket komplicerade saker och ting en aning. Det var brant. Norska ungdomar började gapa på mig från sittliften som gick ovanför hjässan. Folk stirrade. Jag kände mig urdum.
Men, ner tog jag mig till slut. För väl.
Ikväll bir det Grand Prix 2010. Alltså den norksa melodifestivalen. Och en massa chips. Å cola.
Gött.
Hyrde mig ett par längdskidor igår. Dom suger. Min tanke var att "aha, hyr jag ett par skidor som inte behöver vallas så har jag ju både fäste och slipper onödiga utgifter på klister!". Visst, fäste har jag så att det räcker och blir över. Glid däremot, det har jag inte överhuvudtaget.
Därför blev dagens tur allt annat än vad jag tänkt mig. Solen sken, fjället glimrade i solen och krafterna kändes hyfsade (trots systematisk kortisiondoping). Efter 500m var jag helt slut i armarna, efter att jag fått stakat på frenetiskt - fast att det var flackt!
"Nej, det här duger för i helvete inte", sa jag till mig själv och sneglade på fjället som låg på höger sida. Såg klart mycker mer lockande ut än att bli omkörd av barnfamiljer på leden. Gick därför ur spår och började klättra rakt upp mot toppen i ospårad terräng.
1,5h senare satt jag på toppen med en kopp varm choklad och Filip&Fredriks "Tårtgeneralen" i eftermiddagssol. Terapi för kropp och själ.
Sen dök det upp ett problem. Upp kommer man ju utan problem, men ner? Gick över fjället och bort till liftsystemet. Tanken var att jag skulle ploga mig ner med längdskidorna för någon av de litet enkelare backarna. Dessvärre hamnade jag i den svarta pisten, vilket komplicerade saker och ting en aning. Det var brant. Norska ungdomar började gapa på mig från sittliften som gick ovanför hjässan. Folk stirrade. Jag kände mig urdum.
Men, ner tog jag mig till slut. För väl.
Ikväll bir det Grand Prix 2010. Alltså den norksa melodifestivalen. Och en massa chips. Å cola.
Gött.
Kommentarer
Trackback
