Thursday Night Live
Det är nu, det är nu cirkus 00:50 som min megafabulösa talkshow ska rulla igång på den statliga televisionen. Jag ska sitta bekvämt i en fåtölj - iförd en sammetsröd morgonrock och en stor kopp kaffe i knät - och prata livets onödigheter natten igenom.
Istället sänder man en japansk långfilm från 1958. Japaner är lustiga.
Gick finemang på intervjun förut. Har muntligt blivit lovad en fast anställning, men får klart besked först imorgon. Borde vara glad, men känner mig mest kluven.
- Att börja jobba känns faktiskt...sådär. När ska jag ha tid att gå till gymmet? Spela coopa cup? Fika?
- Prata i telefon - inte Davids starkaste gren. Av någon anledning har jag aldrig gillat att prata i telefon. Det är inte roligt helt enkelt.
- Prestationsångest. Visst, jag får lön oavsett om jag säljer eller inte, men hur kul är det att vara den sämsta säljaren? Nu tror inte jag att jag gör bort mig på det planet, det är jag alldeles för mycket tävlingsmänniska för.
Äh, varför tvekar jag ens. Ett jobb är ett jobb - jobb är pengar - pengar innebär frihet - frihet innebär lycka.
Är duktig på att spekulera om framtiden, men som det känns nu är två månaders arbete och sedan en flygbiljett till solen ett högst troigt scenario.
