Road 161
Gav mig ut på ett idiotiskt äventyr idag. Som jag skrev igår, så fick jag en tid hos ortopeden i Lysekil med väldigt kort varsel. Eftersom solen sken över Åmål och det var goa vibbar i luften - inga problem att köra de fjorton milen ner till silstryparland. Det var i alla fall något sånt jag tänkte när jag hoppade in i farsans Mazda och styrde skutan söderut. Problemet var att det började snöa söder om Tösse, och att jag däremed var ämnad att köra de hundrafyrtio kilometrarna i totalt snökaos och på urusla vägar - på mindre än två timmar!
Mellan Trollhättan och Uddevalla låg det tre bilar som nyligen kört av vägbanan, med mindre än en mils avstånd från första och sista bil! Brukar aldrig vara skraj bakom ratten, men idag var det fanimej obehgligt.
Hemvägen var lika äcklig den. Kom således hem först vid 9-snåret.
Farbror doktorn sa i alla fall att en opertion är att vänta, troligen i januari. Ska bli gott å kunna somna efter ett träningspass igen.
Lysekil - vilken fantastiskt fin stad! Stod länge nere vid Havets hus och blickade ut över kobbar och skär. Kände Håkan, Taube, McFee och Jan Rippe inom mig på en och samma gång. Det är något speciellt över västkusten!
Åmål blev inte Sveriges ungdomskommun. Hade någon bara kommit på den magnifika idén att få Hemmakväll till stan, ja, då hade vi nog vunnit. Varför tänkte ingen på det för? Skämmes tamejfan!
Salut.
